Förhållandet den stora kärleken
Vi var så kära, så kära och det fanns inget som kunna rubba
vår säkerhet på att det var vi, du och jag.
Så här skulle sagan sluta med ”så levde dom lyckliga i
resten av sina liv”.
Men där börjar berättelsen om två människor som sårade drar
sig undan, avskärmar sig och stirrar med misstro och hat på varandra och sig
själva.
Båda känner att den andra gör och säger oförlåtliga saker, och båda känner sig som offer för den andras oresonlighet och “dumhet”.
Djupt sårad,
maktlös och ledsen, vet inte var man ska ta vägen. Då allt man älskar och lever i,
finns i det man skapat tillsammans. Men som man inte längre känner att man kan
vara i, och vet inte hur det ska kunna lösa sig utan att man förlorar allt. I förlängningen
av denna sorg och maktlöshet, så kommer ilskan och frustrationen ja till och med hatkänsla.
Så vi backar in i våra skyddande grottor och känner
allt det där. Men om vi också kan inse och lära oss förstå, att båda förmodligen känner så. Att
faktiskt ingen är boven och ingen är offret. Bådan agerar utifrån samma
förtvivlan.
Så backa in i grottan, men gör det så varmt och mjukt och gott för
dig som möjligt. Var där så länge du behöver tills du känner dig trygg igen.
Läk dig, börja förstå ditt eget värde, ge dig själv ömhet, omsorg, värme och kärlek. Vila i grottan med vetskap om att ingen av oss är den dumma och ingen
den snälla, ingen är ondska och ingen är offer. Båda är lika sårade och
förtvivlade. Båda längtar efter närhet och värme och att äntligen få
känna sig älskad och trygg, förbehållslöst.
När vi så börjar vår kärleksrelation till oss själva, med värme, tålamod och omsorg. Så vågar vi mer och mer titta fram ur våra grottor, i nya rena, men trevande möten. Om en korta sådana till en början.
Men så kommer dagen när vi kommer ur våra grottor och vågar mötas igen. Verkligen se oss själva och varandra och den kärlek som finns där. Våga bli där, levande, kärleksfulla och fria!
Marie Karlsten
