Maries befrielse blogg

Förhållandet den stora kärleken

Vi var så kära, så kära och det fanns inget som kunna rubba
vår säkerhet på att det var vi, du och jag.

Så här skulle sagan sluta med ”så levde dom lyckliga i
resten av sina liv”.

Men där börjar berättelsen om två människor som sårade drar
sig undan, avskärmar sig och stirrar med misstro och hat på varandra och sig
själva.

Båda känner att den andra gör och säger oförlåtliga saker, och båda känner sig som offer för den andras oresonlighet och “dumhet”.

Djupt sårad,
maktlös och ledsen, vet inte var man ska ta vägen. Då allt man älskar och lever i,
finns i det man skapat tillsammans. Men som man inte längre känner att man kan
vara i, och vet inte hur det ska kunna lösa sig utan att man förlorar allt. I förlängningen
av denna sorg och maktlöshet, så kommer ilskan och frustrationen ja till och med hatkänsla.

Så vi backar in i våra skyddande grottor och känner
allt det där. Men om vi också kan inse och lära oss förstå, att båda förmodligen känner så. Att
faktiskt ingen är boven och ingen är offret. Bådan agerar utifrån samma
förtvivlan.

Så backa in i grottan, men gör det så varmt och mjukt och gott för
dig som möjligt. Var där så länge du behöver tills du känner dig trygg igen.
Läk dig, börja förstå ditt eget värde, ge dig själv ömhet, omsorg, värme och kärlek. Vila i grottan med vetskap om att ingen av oss är den dumma och ingen
den snälla, ingen är ondska och ingen är offer. Båda är lika sårade och
förtvivlade. Båda längtar efter närhet och värme och att äntligen få
känna sig älskad och trygg, förbehållslöst.

När vi så börjar vår kärleksrelation till oss själva, med värme, tålamod och omsorg. Så vågar vi mer och mer titta fram ur våra grottor, i nya rena, men trevande möten. Om en korta sådana till en början.

Men så kommer dagen när vi kommer ur våra grottor och vågar mötas igen. Verkligen se oss själva och varandra och den kärlek som finns där. Våga bli där, levande, kärleksfulla och fria!

Marie Karlsten

Kvinnan utan framtid

Hon vaknar varje morgon med en känsla av olust, ja rent
av ångest. Men det finns inget påtagligt i det yttre som skulle kunna ge orsak till
sådan känsla. Ändå så börjar varje ny dag med ångest för, hur och om hon kommer att klara sin dag. Det finns så mycket som kan
hända, kanske en hemsk olycka, eller att plötsligt och från
ingenstans bli allvarligt sjuk. Eller så ligger döden och lurar. Allt kan hända under en
dag eller hur? Katastrofen väntar bakom nästa hörn hela tiden, så hur håller
man sig trygg?

Hon kliver ur sängen för att starta sin dag. Känns det inte
som hon är lite yr, tänk om hon svimmar när hon reser sig? Eller blir så yr så
hon inte kan ta sig fram, utan bara sjunker ihop på golvet oförmögen att ta
sig någonstans. Skärp dig nu! Säger hon till sig själv, ta dig samman och gör vad
du ska. Hon reser sig och går mot toaletten, usch vad blek hon ser ut, kanske är
hon sjuk i alla fall? Hon tar sig ner till köket för att göra sig lite frukost. Tar
det gamla vanliga, måste ju ha i sig något. Nu sköljer illamåendet över henne.
Tänk om hon inte får i sig något? Då blir ju dagen ännu svårare att klara av. Än en
gång ta dig samman, du måste! Du kan inte bara gömma dig från livet, i väntan på
nästa andhål hela tiden. Vilken illusion! Det finns inga andhål, skräcken
för nästa steg finns alltid. Så hur ser framtiden ut i detta scenario?

Hon släpar och jagar sig igenom livet. Ständigt på sin vakt och ständig
i beredskap för annalkande fara. Oroar sig och grubblar konstant över hur hon
ska bli fri sin oro, sin grubblande mentalitet och skräck för livet.

Hon vill också vara levande, trygg och glad! Hur
kunde det bli så här och hur kommer hon loss?

När viljan till liv blir starkare än rädslan, och livet
lockar mer än total säkerhet, då väljer man ett nytt sätt att förhålla sig! Då
letar man efter sanningen om sig själv och livet. Beredd att släppa det som står
i vägen, kosta vad det kosta vill. Om hon så ska dö på kuppen, så är det
viktigare än att gå runt som en levande död, i ständig oro och skräck, och inte
våga någonting. Det är inget liv.

Hon vet så mycket men ändå så lite. Hon behöver ur sitt sura
ekorrhjul, för i det så hittar hon inte lösningen. Hon behöver bara kliva ur
och se sig om, vad är sanningen? Att vilja den istället med varje fiber av sin
kropp. Det blir viktigare än allt annat!

Hon vet att hon släpar på generationer av
mindervärdeskomplex och en stark tro att livet är farligt och svårt. Man hänger
i och kämpar på, försöker göra rätt, vara duktig och ordentlig. Allt på
bekostnad av sig själv, allt handlar om vad andra ska tycka. Vad man själv
känner och behöver måste man bortse ifrån. Din vilja står i skogen och växer
som man sa. Passa in, vara till lags, vara snäll och inte för
mycket, inte fåna sig och inte vara löjlig, inte flamsa så där, utan var seriös och
sköt dig! Dåliga nerver? Då måste man rättas till och ta till piller. Man måste
vara samlad, stadig och med en klanderfri fasad.

Hon vet att det är alla dessa föreställning och fler därtill,
har hon tagit som sin sanning och nu släpar på tung och hämmande, så in i
helvete hämmande. Nu är det dags att göra sig fri! Släppa taget om det förflutna
och bli fri!

Hon lyckades verkligen! Med samma envetenhet som hon hållit
i, lyckades hon släppa. Vilken frihet, vilken känsla! Rent fysiskt så känns det
mycket, mycket lättare, varmare och mer kärleksfullt inombords. Hon börjar
vilja sig själv väl. Hon börjar vänta in sig själv, och känna vad hon själv vill,
behöver och mår bra av. Hon jagar inte sig själv längre med piskan i högsta
hugg, och börjar känna och tänka med värme på sig själv och sina små och stora
snedsteg i livet. Hon ville ju inget illa, utan var bara så förbaskat rädd och
fångad i fällan. Vilket gjorde att när hon blev tillräckligt trängd, så fräste
och spottade hon som en vildkatt i sitt försök att hålla sig trygg. Nu behöver
hon inte försvara sig längre, hon står i sin sanning, genuin och äkta. Hon börjar känna att hon accepterar och godkänner sig själv precis som den hon är,
och värmen, kärleken och omtanken om sig själv börjar fylla henne mer och mer.

Men något fattas, det är som det sitter en dimridå av obehag
och ångest kvar. Det är så konstigt det är ju rent och fritt bakåt, så varför
våndas nu? Hon borde vara fri nu när det förflutna inte längre har något grepp
om henne. Så varför dyker obehaget upp igen varje morgon. Om än i mildare form,
men ändå högst påtagligt? Vad är det nu?

Då förstår hon att det är framtiden som spökar, den är
fortfarande ett oskrivet blad och fortfarande känns den inte trygg. Hur ska hon
våga in där, ny och ren utan den gamla skyddsmekanismen? Men hon kan inte bara
stanna här, måste våga leva det nya nu.

Det är som hon gått i en mörk tunnel, släpande på det
förflutna. Tills hon nu står på tröskeln till livet som det är, utan det tunga
bagaget. Lätt och fri! Men hur ska hon säkra sin framtid och hur ska hon våga
träda in i det nya utan det gamla välbekanta?

Hon inser då att hon måste släppa även den, att även framtiden
måste släppas fri! Hon känner att den enda trygga plats som finns är nu, här
och nu! I nuet är hon trygg, där är hon landad och har tillit fullständigt och
totalt.

När inte längre det förflutna piskar, hämmar, håller tillbaka
och lägger skräck i det som är. När även framtiden släpps fri att skapas ur och
av kärlek i varje nu, och inte mer behöver grubblas över. Då finns det bara en
jublande glädje kvar inför varje nu. Att känna att man hålls i värme, kärlek
och trygghet.

Nuet bär hon ständigt med sig och befinner sig i hela tiden, där
kan hon vara lugn. När oron för nästa steg, nästa sekund, nästa minut… inte
längre finns, för det finns ingen framtid. Men det finns ett ständigt flödande varmt, tryggt,
kärleksfullt, klart, ljust och genuint äkta nu!

Hon hissnar till, det känns som att hänga och sväva i ett
tomrum! Men så känner hon att hon tryggt lyfts ner på stadig, mjuk och varm
mark. Allt är klart och ljust, och hon känner sig totalt trygg och evigt villkorslöst älskad.
Redo att äntligen leva!

Av Marie Karlsten

Från kylan in i värmen

Den unga pojken hade så länge han kunde minnas, fått hålla
sig vid liv genom sin klurighet och vaksamhet. Han visste inte om han någonsin
haft något hem och något permanent tak över huvudet, där han kunde vara trygg.
Det kändes som han alltid bott på gatorna, där han fått söka skydd och leta mat
för att överleva, helt på egen hand. Ensam och ständigt på sin vakt och alltid
uppmärksam på vart han kunde lyckas komma över något ätbart.

Nu var det vinter
och då var det självklart allra värst, nu måste han även försöka hålla sig varm.
Hela hans väsen var som en robots inprogrammerat på att överleva. Han tänket
inte så mycket över sin situation, han bara kämpade för att överleva. Han var
ganska orädd och tuff. Men visst kunde han då och då, känna att han skulle vilja in i
värmen och gemenskapen. Det hände att han stannade och titta in genom
något fönster ibland, där kunde han se värmen och glädjen och höra de glada
kärleksfulla rösterna. Men det var inte för honom, så varför ödsla energi på
sukta efter det. Nej sådant tjafs här gällde det att hålla sig klar och kall,
måste förhärda sig mot sådant som ändå inte kunde bli hans tillvaro.

Nu hände det sig så att det var en alldeles ovanligt kall
och svår vinter kväll, han stod och lurpassade vid ett stort hus där han visste
att det kunde vankas mat. Han smög in på baksidan av huset och stod huttrande,
dold i mörkret. Han visste att det som blev kvar av maten ofta ställdes ut på
baksidan för att svalna. Då brukade han passa på att förse sig. Men han var noga
med att inte ta allt, eftersom han inte ville att de i huset skulle bli vaksamma
och börja undra var maten tog vägen. Han ville ju inte bli upptäckt. Så när det
släcktes i stora huset så brukade han smita in i ett av uthusen, som konstigt
nog inte hölls låst. Där bäddade han ett värmande bo åt sig av vad han kunde
tänkas hitta, och underligt nog så fanns det alltid lite filtar och fällar han
kunde använda. Ibland kunde han faktiskt undra över vilken tur han hade som
lyckats hitta ett sådant ställe att söka skydd på, med både mat och möjlighet
att värma sig. Han hade en inbyggd vaksamhet och vaknade alltid innan folket i
huset var på benen för att börja sin dag. Han ville ju säkra sitt härbärge
genom att inte skapa misstanke och bli upptäckt.

Men denna morgon så blev det inte som det brukade bli. Denna
morgon vaknade han av att någon stod lutad över honom. Han spratt till och
försökte slinka undan, förbi och ut! Men det gick inte. Mannen, som han kände
igen som den som bodde i huset, bara stod där och log mot honom.

”Äntligen får jag träffa vår dolda gäst!” sa mannen och log
ännu mer.

Pojken tittade sig vilt omkring och försökte samtidigt se
kall och tuff ut. Men han kom inte undan, mannen blockerade vänligt vägen och
sa: ”Jag välkomnar dig in i mitt hus och hem, där kan du få slappna av och vila.
Få värma dig, sova i en skön säng och få äta dig mätt. Vad säger du om det?”

Pojken tittade ner och muttrade att han måste vidare.

Till vadå undrade mannen, har du någonstans att ta vägen då?

Ja för fan, sa pojken, jag måste dra. Samtidigt så drog magen
ihop sig av något han inte kände igen, och det värkte och sprängde i halsen.
Han visste att nu när han blivit upptäckt så kunde han aldrig mer söka skydd och
mat här. Han insåg då med tydlig klarhet att detta ställe hade varit hans
vintrars räddning och nu fanns den inte mer. Han rusade upp och försökte komma
undan, han slog och sparkades och skrek. Men mannen bara stod där med armarna
om honom kärleksfullt och lugnt.

Tillslut brast det för pojken och han föll ihop i en
hjärtskärande gråt, skakande, hulkande och kippande efter luft. Oförmögen att
göra någonting. Mannen lyfte upp honom och bar honom in huset. De andra som
också bodde där kom till mötes lika kärleksfullt välkomnande och varma som
mannen. Nu var han trygg här skulle han få stanna, han skulle aldrig mer behöva
lida brist på värme, mat, kärlek och gemenskap. Känslan av tillhörighet blev
svår att ta in men den växte sig starkare och starkare vartefter tiden gick.

Det tog lång tid för pojken att förstå sin lycka och fatta
att det var sant. Alla gamla mönster satt kvar men ebbade sakta men säkert ut
mer och mer.

I början kunde han komma på sig själv med att smyga ner i
köket och likt ett vilt djur sno åt sig lite mat. Som om han var tjuv i sitt
eget hem, och han kunde fräsa och spotta åt de kärleksfulla människorna. Han
var så van att vara på sin vakt och försvara sig, men här fanns inget att
försvara sig mot. Här fanns bara kärlek och förståelse och ingen dömde honom
eller bedömde honom för hans handlingar alla förstod att de kom av rädsla, tvivel
och förvirring. Han kunde sno pengar som låg framme på hallbordet, gömma sig i
en mörk vrå och hålla dom hårt i sin hand av rädsla för att dom skulle gå
förlorade, som om hans liv hängde på just dessa slantar. När han så kom till
sans igen och klev ut i ljuset, värmen och kärleken i sitt nya hem. Så fanns
där ingen brist, allt fanns för honom i överflöd.

Sakta, sakta fyllde värmen och tryggheten hans kropp och
sinne, och en jublande lyckokänsla fyllde hans bröst. Så tog han så tillslut
emot även kärleken, accepterade den och tillät sig att vara en del av den.

Han behövde inte kämpa för sitt liv längre, han hade hittat
hem och han kunde slappna av och leva sitt liv tryggt i och av kärlek.

Av Marie Karlsten