Kvinnan utan framtid
Hon vaknar varje morgon med en känsla av olust, ja rent
av ångest. Men det finns inget påtagligt i det yttre som skulle kunna ge orsak till
sådan känsla. Ändå så börjar varje ny dag med ångest för, hur och om hon kommer att klara sin dag. Det finns så mycket som kan
hända, kanske en hemsk olycka, eller att plötsligt och från
ingenstans bli allvarligt sjuk. Eller så ligger döden och lurar. Allt kan hända under en
dag eller hur? Katastrofen väntar bakom nästa hörn hela tiden, så hur håller
man sig trygg?
Hon kliver ur sängen för att starta sin dag. Känns det inte
som hon är lite yr, tänk om hon svimmar när hon reser sig? Eller blir så yr så
hon inte kan ta sig fram, utan bara sjunker ihop på golvet oförmögen att ta
sig någonstans. Skärp dig nu! Säger hon till sig själv, ta dig samman och gör vad
du ska. Hon reser sig och går mot toaletten, usch vad blek hon ser ut, kanske är
hon sjuk i alla fall? Hon tar sig ner till köket för att göra sig lite frukost. Tar
det gamla vanliga, måste ju ha i sig något. Nu sköljer illamåendet över henne.
Tänk om hon inte får i sig något? Då blir ju dagen ännu svårare att klara av. Än en
gång ta dig samman, du måste! Du kan inte bara gömma dig från livet, i väntan på
nästa andhål hela tiden. Vilken illusion! Det finns inga andhål, skräcken
för nästa steg finns alltid. Så hur ser framtiden ut i detta scenario?
Hon släpar och jagar sig igenom livet. Ständigt på sin vakt och ständig
i beredskap för annalkande fara. Oroar sig och grubblar konstant över hur hon
ska bli fri sin oro, sin grubblande mentalitet och skräck för livet.
Hon vill också vara levande, trygg och glad! Hur
kunde det bli så här och hur kommer hon loss?
När viljan till liv blir starkare än rädslan, och livet
lockar mer än total säkerhet, då väljer man ett nytt sätt att förhålla sig! Då
letar man efter sanningen om sig själv och livet. Beredd att släppa det som står
i vägen, kosta vad det kosta vill. Om hon så ska dö på kuppen, så är det
viktigare än att gå runt som en levande död, i ständig oro och skräck, och inte
våga någonting. Det är inget liv.
Hon vet så mycket men ändå så lite. Hon behöver ur sitt sura
ekorrhjul, för i det så hittar hon inte lösningen. Hon behöver bara kliva ur
och se sig om, vad är sanningen? Att vilja den istället med varje fiber av sin
kropp. Det blir viktigare än allt annat!
Hon vet att hon släpar på generationer av
mindervärdeskomplex och en stark tro att livet är farligt och svårt. Man hänger
i och kämpar på, försöker göra rätt, vara duktig och ordentlig. Allt på
bekostnad av sig själv, allt handlar om vad andra ska tycka. Vad man själv
känner och behöver måste man bortse ifrån. Din vilja står i skogen och växer
som man sa. Passa in, vara till lags, vara snäll och inte för
mycket, inte fåna sig och inte vara löjlig, inte flamsa så där, utan var seriös och
sköt dig! Dåliga nerver? Då måste man rättas till och ta till piller. Man måste
vara samlad, stadig och med en klanderfri fasad.
Hon vet att det är alla dessa föreställning och fler därtill,
har hon tagit som sin sanning och nu släpar på tung och hämmande, så in i
helvete hämmande. Nu är det dags att göra sig fri! Släppa taget om det förflutna
och bli fri!
Hon lyckades verkligen! Med samma envetenhet som hon hållit
i, lyckades hon släppa. Vilken frihet, vilken känsla! Rent fysiskt så känns det
mycket, mycket lättare, varmare och mer kärleksfullt inombords. Hon börjar
vilja sig själv väl. Hon börjar vänta in sig själv, och känna vad hon själv vill,
behöver och mår bra av. Hon jagar inte sig själv längre med piskan i högsta
hugg, och börjar känna och tänka med värme på sig själv och sina små och stora
snedsteg i livet. Hon ville ju inget illa, utan var bara så förbaskat rädd och
fångad i fällan. Vilket gjorde att när hon blev tillräckligt trängd, så fräste
och spottade hon som en vildkatt i sitt försök att hålla sig trygg. Nu behöver
hon inte försvara sig längre, hon står i sin sanning, genuin och äkta. Hon börjar känna att hon accepterar och godkänner sig själv precis som den hon är,
och värmen, kärleken och omtanken om sig själv börjar fylla henne mer och mer.
Men något fattas, det är som det sitter en dimridå av obehag
och ångest kvar. Det är så konstigt det är ju rent och fritt bakåt, så varför
våndas nu? Hon borde vara fri nu när det förflutna inte längre har något grepp
om henne. Så varför dyker obehaget upp igen varje morgon. Om än i mildare form,
men ändå högst påtagligt? Vad är det nu?
Då förstår hon att det är framtiden som spökar, den är
fortfarande ett oskrivet blad och fortfarande känns den inte trygg. Hur ska hon
våga in där, ny och ren utan den gamla skyddsmekanismen? Men hon kan inte bara
stanna här, måste våga leva det nya nu.
Det är som hon gått i en mörk tunnel, släpande på det
förflutna. Tills hon nu står på tröskeln till livet som det är, utan det tunga
bagaget. Lätt och fri! Men hur ska hon säkra sin framtid och hur ska hon våga
träda in i det nya utan det gamla välbekanta?
Hon inser då att hon måste släppa även den, att även framtiden
måste släppas fri! Hon känner att den enda trygga plats som finns är nu, här
och nu! I nuet är hon trygg, där är hon landad och har tillit fullständigt och
totalt.
När inte längre det förflutna piskar, hämmar, håller tillbaka
och lägger skräck i det som är. När även framtiden släpps fri att skapas ur och
av kärlek i varje nu, och inte mer behöver grubblas över. Då finns det bara en
jublande glädje kvar inför varje nu. Att känna att man hålls i värme, kärlek
och trygghet.
Nuet bär hon ständigt med sig och befinner sig i hela tiden, där
kan hon vara lugn. När oron för nästa steg, nästa sekund, nästa minut… inte
längre finns, för det finns ingen framtid. Men det finns ett ständigt flödande varmt, tryggt,
kärleksfullt, klart, ljust och genuint äkta nu!
Hon hissnar till, det känns som att hänga och sväva i ett
tomrum! Men så känner hon att hon tryggt lyfts ner på stadig, mjuk och varm
mark. Allt är klart och ljust, och hon känner sig totalt trygg och evigt villkorslöst älskad.
Redo att äntligen leva!
Av Marie Karlsten
