Från kylan in i värmen

Den unga pojken hade så länge han kunde minnas, fått hålla
sig vid liv genom sin klurighet och vaksamhet. Han visste inte om han någonsin
haft något hem och något permanent tak över huvudet, där han kunde vara trygg.
Det kändes som han alltid bott på gatorna, där han fått söka skydd och leta mat
för att överleva, helt på egen hand. Ensam och ständigt på sin vakt och alltid
uppmärksam på vart han kunde lyckas komma över något ätbart.

Nu var det vinter
och då var det självklart allra värst, nu måste han även försöka hålla sig varm.
Hela hans väsen var som en robots inprogrammerat på att överleva. Han tänket
inte så mycket över sin situation, han bara kämpade för att överleva. Han var
ganska orädd och tuff. Men visst kunde han då och då, känna att han skulle vilja in i
värmen och gemenskapen. Det hände att han stannade och titta in genom
något fönster ibland, där kunde han se värmen och glädjen och höra de glada
kärleksfulla rösterna. Men det var inte för honom, så varför ödsla energi på
sukta efter det. Nej sådant tjafs här gällde det att hålla sig klar och kall,
måste förhärda sig mot sådant som ändå inte kunde bli hans tillvaro.

Nu hände det sig så att det var en alldeles ovanligt kall
och svår vinter kväll, han stod och lurpassade vid ett stort hus där han visste
att det kunde vankas mat. Han smög in på baksidan av huset och stod huttrande,
dold i mörkret. Han visste att det som blev kvar av maten ofta ställdes ut på
baksidan för att svalna. Då brukade han passa på att förse sig. Men han var noga
med att inte ta allt, eftersom han inte ville att de i huset skulle bli vaksamma
och börja undra var maten tog vägen. Han ville ju inte bli upptäckt. Så när det
släcktes i stora huset så brukade han smita in i ett av uthusen, som konstigt
nog inte hölls låst. Där bäddade han ett värmande bo åt sig av vad han kunde
tänkas hitta, och underligt nog så fanns det alltid lite filtar och fällar han
kunde använda. Ibland kunde han faktiskt undra över vilken tur han hade som
lyckats hitta ett sådant ställe att söka skydd på, med både mat och möjlighet
att värma sig. Han hade en inbyggd vaksamhet och vaknade alltid innan folket i
huset var på benen för att börja sin dag. Han ville ju säkra sitt härbärge
genom att inte skapa misstanke och bli upptäckt.

Men denna morgon så blev det inte som det brukade bli. Denna
morgon vaknade han av att någon stod lutad över honom. Han spratt till och
försökte slinka undan, förbi och ut! Men det gick inte. Mannen, som han kände
igen som den som bodde i huset, bara stod där och log mot honom.

”Äntligen får jag träffa vår dolda gäst!” sa mannen och log
ännu mer.

Pojken tittade sig vilt omkring och försökte samtidigt se
kall och tuff ut. Men han kom inte undan, mannen blockerade vänligt vägen och
sa: ”Jag välkomnar dig in i mitt hus och hem, där kan du få slappna av och vila.
Få värma dig, sova i en skön säng och få äta dig mätt. Vad säger du om det?”

Pojken tittade ner och muttrade att han måste vidare.

Till vadå undrade mannen, har du någonstans att ta vägen då?

Ja för fan, sa pojken, jag måste dra. Samtidigt så drog magen
ihop sig av något han inte kände igen, och det värkte och sprängde i halsen.
Han visste att nu när han blivit upptäckt så kunde han aldrig mer söka skydd och
mat här. Han insåg då med tydlig klarhet att detta ställe hade varit hans
vintrars räddning och nu fanns den inte mer. Han rusade upp och försökte komma
undan, han slog och sparkades och skrek. Men mannen bara stod där med armarna
om honom kärleksfullt och lugnt.

Tillslut brast det för pojken och han föll ihop i en
hjärtskärande gråt, skakande, hulkande och kippande efter luft. Oförmögen att
göra någonting. Mannen lyfte upp honom och bar honom in huset. De andra som
också bodde där kom till mötes lika kärleksfullt välkomnande och varma som
mannen. Nu var han trygg här skulle han få stanna, han skulle aldrig mer behöva
lida brist på värme, mat, kärlek och gemenskap. Känslan av tillhörighet blev
svår att ta in men den växte sig starkare och starkare vartefter tiden gick.

Det tog lång tid för pojken att förstå sin lycka och fatta
att det var sant. Alla gamla mönster satt kvar men ebbade sakta men säkert ut
mer och mer.

I början kunde han komma på sig själv med att smyga ner i
köket och likt ett vilt djur sno åt sig lite mat. Som om han var tjuv i sitt
eget hem, och han kunde fräsa och spotta åt de kärleksfulla människorna. Han
var så van att vara på sin vakt och försvara sig, men här fanns inget att
försvara sig mot. Här fanns bara kärlek och förståelse och ingen dömde honom
eller bedömde honom för hans handlingar alla förstod att de kom av rädsla, tvivel
och förvirring. Han kunde sno pengar som låg framme på hallbordet, gömma sig i
en mörk vrå och hålla dom hårt i sin hand av rädsla för att dom skulle gå
förlorade, som om hans liv hängde på just dessa slantar. När han så kom till
sans igen och klev ut i ljuset, värmen och kärleken i sitt nya hem. Så fanns
där ingen brist, allt fanns för honom i överflöd.

Sakta, sakta fyllde värmen och tryggheten hans kropp och
sinne, och en jublande lyckokänsla fyllde hans bröst. Så tog han så tillslut
emot även kärleken, accepterade den och tillät sig att vara en del av den.

Han behövde inte kämpa för sitt liv längre, han hade hittat
hem och han kunde slappna av och leva sitt liv tryggt i och av kärlek.

Av Marie Karlsten