Jag förstår
nu att jag stått skälvande, hukande, bävande med oförmåga att ens våga andas fritt i min egen kropp, i mitt eget sinne och
själ, och i mitt eget liv och livsrum. Livrädd att bli påkommen med att
olovandes finnas till där.
Jag försökte ta
så lite plats som möjligt för att inte märkas, gömma mig håller mig dold. Livrädd
att bli påkommen som icke tillhörande, icke önskad och ej berättigad till en
plats i livet.
Ifrån den
platsen så kommer min rädsla och skräck för att synas, höras och bli upptäckt. Därifrån kommer också min känsla av att bli
vänd ryggen, att inte tillhöra, att vara missanpassad och inte värd kärlek. En
gammal inre föreställning om att jag inte varit berättigad mitt eget liv. Aldrig
kunnat bli tillräcklig, tillräckligt snäll och god, välanpassad och bra nog att få ta plats att vara
i mitt liv. Att inte heller kunna få ha en tillhörighet, med en självklarhet i
att vara älskad för den jag är.
Så därför
ber jag nu om hjälp att ge den delen av mig fri att gå in i ljuset och äntligen få slappna av befriad och lugn, helad
stärkt och för evigt älskad!
Jag skänker
den delen av mig så mycket kärlek!
Det är dags
nu att ge mig själv tillåtelse att få ta en trygg, stadig och
kristallklart självklar plats i min egen kropp, sinne och själ, och i mitt eget liv
och livsrum.
Kanske någon känner igen sig?
Du är inte ensam! <3
Marie
