Ibland är det så svårt att våga ta till sig de gåvor vi får
i livet och våga njuta av dem. Jag lever mitt drömliv nu. Men oj vad lång tid det tagit för mig att ens vara i närheten av att njuta det jag har.
Ändå har gåvorna givits mig på min väg genom livet, men jag
har blundat, sprattlat och inte velat ta emot, och jag har känt skam.
Vad är det som händer med oss så fort någonting fantastiskt,
vackert, underbart eller fint presenteras för oss som en del av vårt liv? Det
är som vi knyter oss i skräck över att förlora det, att det inte skulle vara
för oss. Är det därför vi blockar för att kunna ta in det?
Jag tror att vi någonstans djupt inom oss har en
föreställning om att vi inte är värda att få ha det bra, och att få njuta med alla
våra sinnen över den skönhet och kärlek vi har omkring oss.
Vi ”väljer” istället att se en begränsad trång värld full av
fasor. För vi tror att det andra inte kan vara för oss. Vi har inte varit
tillräckligt bra, goda och duktiga. Vi hukar oss och väntar på straffet, för de
eventuella förseelser vi gjort eller tänkt. För allt fult inom oss som vi tror
är oförlåtligt och gör oss ovärdiga till något bättre än det som tillsynes är nu.
Vi kanske lider brist på pengar, hälsa, gemenskap, kärlek eller
mod. Vi tror att det är bristen som håller oss tillbaka, och är det som vi är
offer under. Men tänk bara, tänk om vi faktiskt blockar för oss själva, för att
vi inte tror att vi är värda något annat.
Ja vi känner oss som offer under tuffa förhållanden, men har
vi ens öppnat någon annan dörr. Vågat smaka på något vackert fint och
kärleksfullt istället. Har vi använt nya rena ögon att se vår värld med? Vågar
vi möta kärleken i den? Eller slår vi ner blicken och vägrar se.
Självbestraffning har gått långt nog nu, och det ända straff som finns är det
vi straffar oss själva med. Det finns ingen ond kraft som väntar på att krossa
oss så fort vi vågar oss ut. Men så länge vi gömmer oss, hukar och inte vågar
glädjas, så kan vi gömma oss bakom den tron. Vår trånga värld har samtidigt
blivit vår bakvända trygghet.
Jag har nu genom min resa i att lära mig älska mig själv,
och acceptera och godkänna mig själv sådan jag är. Att även acceptera att jag inte har en aning
om hur jag ska bära mig åt för att kunna bli fri och kunna känna värme, kärlek
och acceptans för det jag är. Så har jag ändå tillåtit det att bara få ske, pö
om pö, och mer och mer. Jag har öppnat upp för kärleken till mig själv och
börjat våga leva den. Börjat våga njuta och känna ren och skär glädje över mig, mitt
liv och mina nära och kära.
Ibland sätter skräcken till när jag öppnar upp för styrkan i
den kärleken och glädjen. Men jag vill så innerligt stilla den skräcken och ge
den lugn och frid. Så att allt jag är, mer och mer får slappna av och njuta och
förstå att jag är värd den gåvan.
Kärleken, värmen och omtanken om mig själv har fått mig att
upptäcka mitt inre paradis, ett paradis som så ljuvligt vackert sprider sig ut
i min värld omkring mig.
Så du kära fantastiska medmänniska, det finns inget att
förlora på att våga tro att du är värld ditt eget paradis och kärleken i det.
Så lyft blicken och våga se och uppleva alla de kärleksfulla gåvor i ditt liv som
faktiskt redan finns där.
Du är den största gåvan i ditt liv! Så upptäck dig själv och ditt inre
kärleksfulla paradis och låt det få växa och expandera mer och mer.
Du är värd tillgången till dig själv och ditt paradis!
Marie
