Maries befrielse blogg

Varför jaga, varför jäkta, varför tro att semester handlar
om att göra och ”uppleva” massa nytt.

Vi kan istället luta oss tillbaka och lyssna på och följa vad
vårt hjärta säger med rymlighet och lugn eller pirrande glädje, från stund till stund.

Så när hjärnan konstant stressar oss in i mallen av vad en semester borde se ut
som och vad som är något att räkna med eller inte, då behöver vi inte lyssna alls ?

Vi kan lugn luta oss tillbaka, det finns inga yttre regler
för hur allt ska vara. Bara en inre frid att lyssna till och lita på. Kan det
vara dags att sluta jaga oss själva nu? Jag tror det!

Vi behöver inte vara oroliga för att vi
ska missa något.

För det ända vi egentligen är ute efter är vår egen frid och tillfreds
känsla och förmåga att njuta. Så blir du hemma så stressa inte upp dig för det.
Vill du så har du möjlighet att utforska dina närområden och dig själv, rofyllt
och med ett stort okey att ingenting annat behövs för din glädje och ro, än den du ger dig själv och fyller dig själv med.

Kram Marie

Jag förstår
nu att jag stått skälvande, hukande, bävande med oförmåga att ens våga andas fritt i min egen kropp, i mitt eget sinne och
själ, och i mitt eget liv och livsrum. Livrädd att bli påkommen med att
olovandes finnas till där.

Jag försökte ta
så lite plats som möjligt för att inte märkas, gömma mig håller mig dold. Livrädd
att bli påkommen som icke tillhörande, icke önskad och ej berättigad till en
plats i livet.

Ifrån den
platsen så kommer min rädsla och skräck för att synas, höras och bli upptäckt. Därifrån kommer också min känsla av att bli
vänd ryggen, att inte tillhöra, att vara missanpassad och inte värd kärlek. En
gammal inre föreställning om att jag inte varit berättigad mitt eget liv. Aldrig
kunnat bli tillräcklig, tillräckligt snäll och god, välanpassad och bra nog att få ta plats att vara
i mitt liv. Att inte heller kunna få ha en tillhörighet, med en självklarhet i
att vara älskad för den jag är.

Så därför
ber jag nu om hjälp att ge den delen av mig fri att gå in i ljuset och äntligen få slappna av befriad och lugn, helad
stärkt och för evigt älskad!

Jag skänker
den delen av mig så mycket kärlek!

Det är dags
nu att ge mig själv tillåtelse att få ta en trygg, stadig och
kristallklart självklar plats i min egen kropp, sinne och själ, och i mitt eget liv
och livsrum.

Kanske någon känner igen sig?
Du är inte ensam! <3

Marie

Vi är, och vår värld är, i grunden egentligen en mirakulöst
väl fungerande organism. Med en livsförutsättning i att vara total balans,
harmoni och välorganiserad befriande läkekraft.

Vi tror vår storhet är vår manipulativa förmåga, vår
forskning och vår vetenskap. Det är den vi tror vi ska korrigera oss själva och
världen med. När tex inte våra kroppar tål vårt leverne och den ohälsosamma mat
vi äter. Så går vi in och försöker ändra våra kroppar och våra naturliga
förutsättningar. När djurliv och natur stör oss eller till synes ger oss någon
form av vinning, så går vi in och tar över.

Men vad vet vi om den balans som redan är? Ser vi så
stort, så övergripande vitt och brett
att vi kan ta över kontrollen av det som redan har förutsättningen att vara
fantastiskt precis som det är?

Om vi backar undan med vår kontroll och låter balans, harmoni
och helande få utrymme och ta plats. Om vi ger oss själva tillåtelse att få
ingå i en helhet i stället. Vad skulle hända då?

Jag tror, att när vi satsar på vår egen balans och harmoni,
och inte längre vill stå i vägen för vår egen befrielse och läkeprocess. Då kan
vi sakta börja förstå vilka fantastiska varelser vi faktiskt är, och hur fint
vi egentligen passar in i denna underbara värld.

Marie

Är det dags nu att vakna upp till en värld av kärlek harmoni
och balans? Där vi människor äntligen i ödmjuk samklang, omsorg, hänsyn och
kärlek, delar världen med allt levande här.

Vi kan inte längre bara tränga undan, skövla, förgifta och
utrota så som vi har gjort. Jag tror vi alla känner någon form av sorg och
förtvivlan över all den skönhet, balans och harmoni som har gått till “spillo”,
för som vi tror vår egen vinnings skull.

Tänk dig själv att inte ta all skövling, förgiftning och
dödande som något vi bara måste förhärda oss mot, och som vi tror vi måste
anpassa oss till. Som vi tror bara måste vara så. Vi anar nog inte vad den
disharmonin och våldsamma förödelsen gör med oss. Men vi tror att så måste det
väl vara? Eller?

Men det finns nog ingen större läkning och ”vinning” för
någon av oss, än att våga låta världens skönhet, balans och harmoni få växa sig
stark igen, få blomstra i frid och fred, och vi med den.

Vilken läkande helande njutning för oss alla att ta del av, och vi börjar med oss själva.

Marie