Jag kom till världen 1963 som en gammal, väldigt känslig och lyhörd själ.
Känslighet betraktades som något mycket negativt, och med den känsligheten så skulle jag inte klara mig här i världen. Jag skulle vara alldeles för skör, vek och svag.
Detta tog jag på mig som min sanning, och packade in all min kraft och tro på mig själv i en trång vrå, djupt i mitt inre. Där fick det ligga väl dolt.
Jag växte därför upp som väldigt försiktig, ängslig och rädd, allt var jätte farligt och man var tvungen att akta sig noga för allt hemskt som kunde hända i livet.
Från ungefär 13 års ålder så var jag så spänd och rädd så jag nästan konstant skakade och så småningom utvecklade jag socialfobi.
Jag förstod inte att så mycket av min rädsla och skräck faktiskt var andras. Att jag omedvetet kände in dem och tog på mig det som mitt. Vad folk sa och gjorde stämde inte heller med det jag kände att de kände. Allt blev mycket förvirrat och jag blev ännu mer osäker, och letade konstant efter vad människor egentligen menade bakom orden. Jag kunde aldrig lita på ord.
Så började jag min resa i att försöka bli lugn, trygg, stark och fri. Det måste finnas något annat än det som hade blivit min verklighet!
Det måste finnas kärlek och trygghet någonstans bortom denna vrångbild av mig själv, världen, livet och allt som pågår här.
Men vilka turer det har varit, att möta och leva i så mycket rädsla och ändå envetet fortsätta jaga befrielsen. Ja jagat är vad jag har gjort, jagat och pushat allt framför mig, i tro att lösningen är långt där borta någonstans. Vilket har gjort att det känts ouppnåeligt, hopplöst och omöjligt många gånger.
Så har jag intalat mig vartefter, att om jag bara gör det eller det så blir jag bra, då blir jag fri. Men ingen bestående befrielse kom, bara mycket korta upplevelser av det jag sökte. Sen var jag tillbaka igen. Jag vågade inte tro att dessa glimtar var min sanning och det andra en vrångbild. Jag bortförklarade alltid för mig själv alla stunder av frid och lugn som något tillfälligt och inte som en del av mig.
När så min förmåga att hela, se och kanalisera började dyka upp, så var det så härligt, men samtidigt obegripligt ogreppbart. Så tillslut la jag ner det.
Det var så oerhört viktigt för mig, och är fortfarande, att det som kommer till mig måste vara äkta, rent och sant, och hur skulle jag veta det? Jag blev en tvivlare på min förmåga och förmådde inte fortsätta. Det var som jag måste ha beviskraft ur den här världens vetenskap, för att jag skulle våga tro på det otroliga.
Därför så behövde jag omvägen till mig själv, via utbildningarna till massageterapeut och rosenterapeut, och lite annat smått och gott. För att kunna förklara för mig själv och andra, att om jag gör så eller så, händer det eller det. Det kunde jag luta mig mot och gömma mig bakom.
Så jag har smugit och varit så försiktig med min kraft, för att inte verka fel, eller skrämma bort mina kunder och andra människor i mitt liv. Men det har alltid funnits där.
Nu vill jag inte gömma mig själv längre och den gåva jag har. Nu vill jag stå i min kraft och låta andra ta del av det jag är och har att förmedla. Vad är det annars för vits att leva om man tror man måste gömma sig för att inte vara fel. När det i själva verket är meningen att man ska stråla det man är, och ha tillgång till den kärlekens livsenergi och kraft vi alla är del av.
Marie
