Med blockeringar och undanmanövrar har jag avlett mig själv
från att expandera till den fria trygga kraft jag är. Kraften har hissnat och
gjort mig vettskrämd över vart den friheten skulle kunna ta mig med på, och den
lilla begränsade rädda i mig har inte kunnat identifiera sig med en sådan
frihet. Den delen av mig har försökt avleda mig och vilseleda mig så fort som
jag varit nära den fantastiska frihet som det är att vara jag. Så fort jag känt
mig orädd, trygg, fri och okontrollerat glädjefylld, så har den begränsade
kontrollerande rädda delen av mig gjort allt för att ta mig tillbaka till
”skyddet”. Skyddet av att kontrollerat simma runt i samma gamla välbekanta men ack så
unkna ankdamm.

Men längre och längre stunder och perioder har jag lyckats tagit
mig förbi de larmande och viskande avledande försöken, och envetet istället blivit kvar i det sköna
kärleksfulla, trygga och vackra, i min frihet.

Så sätter det till igen och jag ”luras” tillbaka in i
ankdammen. Det finns minsann saker som inte kan lämnas, som ängsligt och skrämt
måste grubblandes över. Det kanske är mycket alvarliga saker som inte bara kan
lämnas därhän. För tänk om de växer sig starka bakom min omedvetna rygg och
övermannar mig och förgör mig!? Därför måste allt noggrant hållas koll på och
grubblas över. Inget får missas! Vaksamheten över alla dessa gömda och dolda
hot måste vara konstant på topp.

Därför säger den begränsande rädda ”beskyddaren” i mig, att
det är mer än livsfarligt att slappna av i någon form av tillit. Att obegränsat
ge sig fri att njuta, glädjas och känna sig orubbligt stadig, mjuk, stark,
trygg och tillitsfullt fylld av obegränsad kärlek. ”Det är inget man kan tillåta sig att vila i,
det är farligt! Där är man utan skydd”, larmar min rädda beskyddare.

Du kära begränsade ängsliga och rädda beskyddare. Jag älskar
dig för att du gjort allt som du i din makt har kunnat för att hålla mig “trygg”.
Det har du gjort på det ända sätt du har vetat om och haft tillgång till.
Jag älskar dig för att du vakat över mig, och med din stora vaksamhet nogsamt
försökt kontrollera allt i mitt liv. Det är som du har behövt smakat på allt i
förtid och nogsamt försäkrat dig om att inget gift smugit sig in. Försökt se
bakom nästa krök, och nästa för försäkra dig om att inget hemskt döljer sig
där. Du har noga haft koll på allt som händer och inte händer i min kropp, mitt
sinne och i min omgivning. Med rädda oroliga och ängsliga sinnen har du
undersökt allt, om och om igen. Men du har aldrig kunnat bli övertygad om att något
är lugnt och säkert.

Mina kära vilken uppgift du haft! Jag ärar dig för att du
orkat med denna vaksamhet. Jag älskar dig och tackar dig ödmjukt för det
otroligt tuffa jobb du utfört. Nu min vän är det jag som tar dig med på min
resa, vi ska simma i en oändlig ocean av möjligheter och vi ska njuta trygga,
lugna och lyckliga.